Julia har alltid varit en smart flicka. Till slut visade hon sig vara för smart för att gå i skolan. Det kunde ju sluta med att de hittade henne. De som letade efter såna som henne. De som gjorde att de flyttade varje halvår. De som hennes pappa aldrig ville prata om.
Å andra sidan behövde hon inte gå i skolan egentligen. Julias pappa visste praktiskt taget allt som var värt att veta ändå, åtminstone mycket mer än någon lärare hon någonsin haft. Vem behövde skola och lärare med en sån pappa? Ibland kanske det känds en smula ensamt utan någon i sin egen ålder, men å andra sidan, varför skulle hon bry sig om dem som inte förstod någonting? Henne minst av allt. Även om nån skulle göra det, så kvittade det. Hon skulle ändå snart vara borta, försvunnen. Man måste vara ett steg före dem. De fanns överallt, gömda bakom myndigheter och företag. Vem som helst kunde gå i deras ledband, och därför måste man vara försiktig. Julias pappa visste allt om att vara försiktig och hur man bäst skulle undvika dem. Han kände dem. Antagligen var det därför de ville få tag i honom och hans saker. Fantastiska saker värda att vända upp och ner på hela världen för att hitta. Värda att döda för.
Inte ens Julias pappa var tillräckligt smart för att hålla sig undan för alltid. Till slut kom de ikapp. Ute på motorvägen tog flykten plötsligt slut och Julia blev ensam i en värld hon aldrig brytt sig om att lära känna, stympad till både kropp och själ.
Hon klarade sig själv ett tag, men hennes ovana att ta hand om sig själv resulterade i att hon trots sin begåvning begick ett misstag. Ett riktigt fatalt sådant. Nu kunde hon inte längre fly på egen hand, men hon kunde gömma sig. Kanske letade de inte längre efter henne? Kanske brydde de sig inte längre om sakerna som fanns kvar?
Men de fanns fortfarande kvar därute, så Julia måste alltid vara på sin vakt. Dessutom väntade en annan stor hemskhet på henne, en som skulle bli väldigt svår att undkomma, och minst lika svår att ta sig igenom välbehållen. Antagligen det läskigaste hon nånsin skulle ställas inför.
High School.
Michelle är typen som aldrig ger upp, eller försöker åtminstone vara det. Hon är helt blind sedan födseln och har ägnat hela livet åt att överkomma sitt handikapp — att höja ribban för vad hon klarar på egen hand mer och mer. “Jag kan”-mentaliteten har gjort henne både envis, påhittig, våghalsig och förmögen att ta oräkneliga misslyckanden utan att tappa modet, oavsett hur många blåmärken det innebär. Men hon saknar inte omdöme, och är plågsamt medveten om att hon ibland måste svälja sin stolthet och be om hjälp. Annars vore det kanske inte så illa; se har hon ju aldrig kunnat och vet inte riktigt vad där finns att sakna; men det är väldigt frustrerande för henne att jämt och ständigt särbehandlas och vara beroende av andras hjälp.
Större delen av sitt liv har Michelle tillbringat i Montreal, dit familjen flyttade från Hongkong när hon var fyra. Hon har en stor familj med släktingar över hela världen; och som den tredje yngsta i en syskonskara på sju är hon van att alltid ha liv och rörelse omkring sig. Familjen betyder väldigt mycket för henne, och har alltid stöttat henne i vått och torrt — hon vill inget hellre än att göra dem stolta. Det har hon också sett till att göra, för sin blindhet till trots har hon en anmärkningsvärd talang för idrott i alla dess former. I somliga grenar kan hon förstås aldrig nå någon framgång, men i andra är hon fullt kapabel att tävla med seende. Hon har utklassat nästan allt motstånd i handikapp-sim, löpning och gymnastik, och har åtskilliga medaljer i bagaget. Bäst tycker hon om softball, men det finns inga lag för synskadade. Skam den som ger sig dock; Michelle har tränat hårt och envist i hopp om att någon gång kunna tävla med seende. Ryktet som familjens lilla sportnörd är förstås knappast oförtjänt, men det är framförallt viljan att överkomma sina begränsningar som fått henne att hänge sig åt idrotten så helhjärtat.
Allra mest begåvad är hon dock på kung fu i olika former. Hon besitter en oerhörd smidighet, snabba reflexer och mycket skarpa sinnen, och det vill inte säga lite att hon trots sitt handikapp anses som den bästa i släktens yngre generation — hela syskonskaran tränar kampsport, förstås. Michelles förmåga bedömdes som så stor att mormor Ng Wei åkte hela vägen upp från Hongkong för att träna henne.
Ng Weis inblandning var inte helt uppskattad av alla — Michelles far är en stillsam restaurangägare, och har aldrig riktigt dragit jämt med moderns släkt; en anrik gammal ätt av demonjägare och ockultister. En Dråpare kom från deras familj för länge sedan, och en flicka i varje generation har alltid tränats att vara redo för det kallet om det skulle falla på dem igen. Det blev inte Michelle, förstås, trots att stjärnorna stod rätt på himlen när hon föddes, utan hennes syster Jaquelin. Michelle försöker vara stolt för hennes skull, men bär på både avundsjuka och besvikelse som hon skäms mycket över. I en så pass traditionell familj är det en självklarhet att respektera de äldres beslut och veta sin plats, men Michelle kan ändå inte släppa känslan av att det borde ha varit hon.
Någon dunkel plan verkar mormodern dock ha för henne. Hon har inte bara finslipat Michelles färdigheter i stridskonst, utan också lärt upp henne i ockultism, kinesisk filosofi, mental disciplin och mycket annat — till faderns stora förtret. Men svärmor är inte lätt att tas med, och fick till sist sin vilja igenom med argumentet att tre av Michelles fyra äldre syskon redan gått i faderns fotspår som kockar och restaurangägare. Michelle själv har fullt upp med att tänka på nuet, sextonåring som hon är, och har ingen aning om vad hon ska syssla med i framtiden — vad Ng Wei tänkt sig är en välbevarad hemlighet.
Tillslut kokade hormonerna dock över för Michelles del, trots allt mormodern lärt henne. Hon blev tillochmed arg på sina syskon stup i kvarten; trots att de alltid vetat när hon behövde deras hjälp och inte ner i minsta triviala detalj. Stundtals kände hon sig som en levande klippdocka när hon var ute och handlade kläder med systrarna och de började käbbla om vilken färg på tröjan hon skulle välja. Hon kunde liksom inte bry sig mindre — färger skulle hon ändå aldrig förstå. När det inte ens hjälpte att låsa in sig på sitt rum och försöka dränka såväl hörselintryck som sorger i cantopop insåg hon att hon behövde ett miljöombyte. Hon måste bort från Montreal ett tag.
Storstadsflicka som hon är ville hon tillbringa sitt andra år på high school i någon amerikansk metropol. Hon är van vid storstadens puls, dess ljud och lukter, för att inte tala om dess lokaltrafik — natur och lugna villaområden är främmande, ibland rentav skrämmande, i hennes värld. Men föräldrarna, välmenande som alltid, missförstod givetvis alltihop — tonårsflickor tillhör inte de mer klarspråkiga delarna av mänskligheten. Så Michelle hamnade hos släktingar i Ravenswater, Oregon. Att det skulle vara “nära Seattle”, som föräldrarna uttryckte det, var förstås en sanning med modifikation — Portland låg i vägen.
När den inledande irritationen lagt sig visade sig Ravenswater trots allt rätt spännande, dock. Det var en riktig håla, men själva luften var annorlunda, och stället så sömnigt att Michelle kunnat irra runt och utforska omgivningarna på egen hand. I alla spridda intryck hon fått anar hon något märkligt fascinerande, en mystik hon inte kunnat ta fasta på varför hon upplever. Det är något skumt med staden, så mycket vet hon, men hon är nyfiken snarare än rädd. Rädd, det är hon däremot inför det som väntar henne nu när hon ska stå på egna ben, gå i en vanlig skola och lära känna vanliga ungdomar. Men det är den sorterns rädsla som är intimt förknippad med ett förväntansfullt pirrande inombords — hon vill göra det här. Hon kan göra det här.